{ ”@context”: ”http://www.schema.org”, ”@type”;: ”LocalBusiness”, ”priceRange”; : ”0VND – 999000000USD”, ”telephone”;: ”+84905874336”, ”name”;: ”Công ty TNHH Công nghệ- Truyền thông Apollo Việt Nam ( AVNS Co.,ltd )”, ”url”;: ”https://dichvuthietkewebapollo.mybluemix.net/”, ”sameAs”;: [ ”https://apollotechnology.vn”, ”http://apollotechnologysolutions.brandyourself.com/”, ”https://apollotech.bandcamp.com/releases”, ”https://xuhuongtimkiem2020.blogspot.com/”, ”http://apollotech.esportsify.com”, ”http://apollotech.esify.com”, ”https://fancy.com/zinkhin1997”, ”https://dribbble.com/ApolloTech”, ”https://www.viki.com/users/apollotech/about”, ”https://apollotech.readyplanet.site/”, ”https://loop.frontiersin.org/people/998568/bio”, ”https://www.reddit.com/user/ApolloTech-vn”, ”https://twitter.com/Apollo_Tech”, ”https://www.youtube.com/channel/UCCBoBFSUumxUm1Mf9QE_MDg”, ”http://apollotechnology.tumblr.com/”, ”https://www.pinterest.com/ApolloTechnology/”, ”https://www.instagram.com/apollo.technology.solution/”, ”https://www.linkedin.com/company/apollo-technology-solutions/”, ”https://www.quora.com/profile/Apollo-Technology-Solution”, ”https://www.facebook.com/thiet.ke.web.chuan.seo.top.google”, ”https://www.flickr.com/photos/apollotech/”, ”https://disqus.com/by/ApolloVn/”, ”https://www.scoop.it/topic/thiet-ke-web-apollotech-vn”, ”https://medium.com/@apollotech”, ”” ], ”logo”;: ”https://images.app.goo.gl/ukUp4ACxwKWPPJSA8”, ”image”;: ”https://lh5.googleusercontent.com/p/AF1QipN6r0mMen7ePP5jnc7UBfNKcR0n-zu6OsYwn7Tx=w408-h270-k-no”, ”description”;: ”Apollo Technology Solutions: – APOLLOTECH WEB DESIGN: +. Thiết kế website chuẩn Seo, chuẩn Mobile. +. Tối ưu tốc độ tải dưới 1s khi dùng chung với hosting-sever của ApolloTech(*) Tối ưu giao diện cho website hiển thị đầy đủ hình ảnh, rõ nét trên mọi kích cỡ màn hình và mọi nền tảng. +. Đạt điểm tối đa trên GG pagespeed ínign. Tự động khai báo SCHEMA cho mỗi bài viết. Dẽ dàng nâng thứ hạng từ khoá. Giúp website doanh nghiệp của bạn dễ dàng thống lĩnh mọi ngành nghề kinh doanh. (*) Dịch vụ thiết kế Web ApolloTech tặng hosting tốc độ cao, dung lượng lưu trữ lớn miễn phí 1 năm – APOLLOTECH MOBILE APP DEVELOPMENT: + Thiết kế mobile app, cung cấp phần mềm quản trị CRM, ERP. Digital marketing, seoweb, Seeding đa kênh, Social marketing”, ”address”;: { ”@type”;: ”PostalAddress”, ”streetAddress”;: ”Sbi building No.1 To Ky Street Tan Chanh Hiep ward, District 12”, ”postOfficeBoxNumber”;: ”70000”, ”addressLocality”;: ”Ho Chi Minh”, ”addressRegion”;: ”Vn”, ”postalCode”;: ”70000”, ”addressCountry”;: ”Vietnam”; }, ”geo”;: { ”@type”;: ”GeoCoordinates”, ”latitude”;: ”10.854812”, ”longitude”;: ”106.625438”; }, ”hasMap”;: ”https://g.page/ApolloTech?share”, ”openingHours”;: ”Mo, Tu, We, Th, Fr, Sa, Su 01:00-01:00”, ”contactPoint”;: { ”@type”;: ”ContactPoint”, ”telephone”;: ”+84934309338”, ”contactType”;: ”customer service”; } } Công ty TNHH Công nghệ- Truyền thông Apollo Việt Nam ( AVNS Co.,ltd )

ApolloTech – Thiết kế web chuẩn SEO, chuẩn Mobile. Dịch vụ SEO nhanh chóng, an toàn và bền vững.

 

 

 

Copyright © 2020 – Apollo Technology Solutions ( AVNS Co.,ltd )

Någon dag efter vi lagt gipset i den gigantiska triangelformen var den stelnad men upplevdes porös och lite fuktig. Leran som vi rullat pinnarna i för att skapa ett rapportmönster av naturmaterial hade inte stelnat alls eftersom det sög upp fukten från själva gipset. Jag fick lyfta in triangeln eftersom det nästa dag hade börjat regna. Detta gjorde att triangeln gick sönder på två ställen och vi kunde inte längre använda den som vi från början planerat.

• 

• 

Vi kunde alltså inte längre hänga upp den i snören mellan träden. Vi var tvungna att tänka om.  Denna upplevelsen var i grunden superviktig för oss för att vi förstod hur en elev som har väldigt stora ambitioner kan bli ledsen när det inte går som man vill. Dessutom att det är viktigt att förstå hur ledsen en elev kan bli för att man ska kunna motivera dem vidare till att arbeta genom sina misstag och olyckor. Så vi fick en liten didaktisk insikt i det hela.

Nästa dag kom Denlillakatten hem till mig, vi samtalade och brainstormade om hur vi kunde  fortsätta med att använda den söndriga triangeln. Denlillakatten kläckte idén om att bara lägga ner den stora triangeln på marken och att vi skulle lägga mönster runt den för att utöka triangelformationerna. Vi spånade även vidare med om vi kunde hänga upp något alls. Det resterande gipset räckte till en liten triangel. Då tänkte jag att vi kunde hänga upp den lilla triangeln ovanför mittpunkten av den stora, detta för att vi sedan skulle kunna göra mönster i det luftiga mellanrummet mellan de två trianglarna.

Vi satte igång med att göra den lilla triangeln i en plastlåda. För att göra det till en triangel lade vi i lera som skiljeväggar. Vi kom på att istället för att göra ett mönsteravtryck med de insamlade blommorna i leran valde vi att istället sätta blommorna direkt i gipset. 

Detta gjorde vi för att det var svårt att göra avtryck i leran utan att leran täcktes av fingeravtryck. Resultatet blev faktiskt ganska gulligt och platsens fysiska mönster i levande form frammanades. Vi började också se ett mönster i vad vi valt ut, till exempel allt vår insamlade material speglade våren; och våren är ju en del av ett tidsmönster. Vårens tidsmönster därför att betydande roll i vår slutgiltiga installation. Hur skulle vår installation i så fall se ut om vi hade gjort den under vintern, hösten eller sommaren?

• 

• 

medan gipset torkade skissade vi ner våra nya idéer. Bland annat kom vi fram till att den stora triangeln och den lilla kunde tillsammans skapa en form av koja. Typ som sådana som man kan hitta i skogen på våren som är byggda av pinnar och grenar, av barn. Detta tyckte vi lät kul eftersom vi då i vår installation gör platsen till en icke-plats till en plats med syfte.

Vi spånade även med att fortsätta använda oss av snöre för att vi på det viset skulle binda ihop vårt första verk på platsen med den nya. Detta för att slutresultaten inte ska präglas av bara platsen utan även oss. 

• 

• 

Vi lösgjorde den stora triangeln från leran och till vår förskräckelse gick den mer sönder och leran, som fortfarande var ganska blöt, satt fast, färgade av sig och drog i vissa fall med sig mönster när man tog bort det. Vi valde då att ta bort så mycket lera som möjligt men behålla leran på de platser vi inte kunde säkerställa att mönstret skulle hållas kvar och vi fick helt enkelt nöja oss med det.

• 

• 

• 

Installationen

I onsdags körde vi ut till vår valda plats med den stora triangeln, den lilla triangeln, snöre och det naturmaterial som blev över, som vi då eventuellt kunde använda på plats.

Vi stod i säkert 15 minuter för att hitta mittpunkten mellan träden. Detta var svårt eftersom ytan var ojämn och att vår egen triangeln blev ojämn pga av att bitar inte satt ihop med varann. När  vi väl tyckte att vi hittat mittpunkten började vi med att hänga upp den lilla triangeln. Denlillakatten höll i den medan jag spände snören i triangelns hörn till respektive träd.

• 

• 

När vi väl hade hängt upp den insåg vi att det var ju så man kunde hitta den absoluta mittpunkten. Vi slog oss i pannan och utgick sedan från den lilla triangeln. Dock, slog vi oss i pannan en gång till, för då insåg vi att vi råkat göra en liksidig liten triangel istället för likbent. Vilket gjorde att mönstret inte blev ett symmetriskt mönster i 3D-form som vi tänkt oss.

Sedan fortsatte med att snöra den lilla triangeln till den stora. De möttes i respektive triangeludd. Se bild.

Snörena mellan trianglarna skapade tillsammans en ihålig snörpyramid och skapade en 3D-effekt som de två trianglarna inte hade kunnat skapa var för sig.

Då märkte vi att den stora triangelns mönster hade börjat trilla av, ungefär som ett skal. På den undre sidan som vårt rapportmönster lossnat av syntes ett nytt osymmetriskt mönster. Detta var spännande och upplevdes som ett medvetet val från vår sida när det egentligen handlar om att materialet själv har skapat ett mönster i processen.

Vi ville fortsätta med vår grundidé som vi förklarar i vårt första inlägg av det här provet. Alltså att hitta fler möjligheter att skapa trianglar i trianglarna. Vi använda oss då av både de naturmaterial vi tog med tillbaka men även det som nu fanns på plats. Vi lade inuti den stora triangeln fler trianglar som blev mindre och mindre, som då tillsammans skapade ett vårigt mandala-mönster. På så vis speglar vi även vårens påverkan av vår installation.

• 

Vi kände sedan efter och kom fram till att vår idé om att bygga en koja för att ge platsen en identitet var överflödigt. Detta för att under tiden som vi byggde kom flera, tyvärr endast, kvinnor fram till oss för att prata om vad vi gjorde. Deras intresse för platsen höjdes markant av att vi påpekade att vi arbetar med mönster och att vi märkt att träden stod i en formation som en likbent triangel. En av de äldre kvinnorna sa exalterat att det hade hon minsann aldrig märkt och att hon nu alltid kommer att se träden så och hur det öppnar ögonen för att se annat. Platsen fick därmed en identitet i form av att den nu går att njuta av rent visuellt. Därför valde vi som sagt att inte gå vidare med kojidén. “Less is more.” – Möbelstore. (XXXLutz).

Det var roligt att höra kvinnornas olika synpunkter på det hela. Vissa var lite arga eftersom de trodde att det kunde vara olagligt, andra föra att det kunde skada djur medan vissa var glada för att platsen användes till något. Det var framförallt intressant och gör hur de olika kvinnorna började analysera sitt egna kulturella seende. Till exempel då den gamla kvinnan som levt i området hela sitt liv men aldrig märkt av trädtriangeln som nu var cirka 80 år gammal berättade att hon skulle ändra sitt kulturella seende av sin hemstad. Hon sa det inte med en medvetenhet kring begreppen, men hennes analys av sitt kulturella seende var tydlig. Vilket får oss att ännu en gång reflektera till Introducing cultural studies och hur olika kulturella seenden (gaze) påverkar det man ser och hur man ser det eller upplever det.

En kvinna pratade om att det var olagligt att hålla på att sätta upp saker. Vi informerade då att det offentliga tillhör alla. Och vem har egentligen rätt till att uttrycka sig eller inte? Vi informerade även om att snöret inte skulle lämnas kvar på platsen vilket verkar ha varit det största bekymret för de flesta. Men för att behålla vår identitets påverkan på platsen och möjligen förgylla personers tillvaro valde vi att lämna kvar gipset och naturmaterialet i en tvådimensionell mandala.

Platsen har med tantens ord gått från en icke-plats till en plats med ett syfte. 

Detta var slutet på det här provet. Vi syns kanske i ett senare inlägg. Ciao!

Vi har nu varit åter på vår valda “mellanrums”-plats. Vi letade efter nya och gamla mönster i sättet djur och människor rörde sig på, men också vilka växter som befann sig på och kring platsen. Vi hade lagt märke till att träden som tillsammans skapade ett triangelmönster var likbent. Den var alltså längre på två sidor och kortare på en. Detta gav oss lite vidare idéer om vi skulle vilja arbeta mer med triangelmönster.

Vi samlade upp olika saker från platsen som vi kunde använda som mönster-inspiration. Detta var bland annat visset gräs, små torra kottar, torra löv, garn, grus, olika blommor och grönt, pinnar och annat som låg kring träden. Vi kunde inte samla in människor, trots detta var de ett återkommande röreselmönster om hur grusgången bredvid platsen endast användes som gång, inte som utkiksplats.

Väl tillbaka började vi spåna på vad vi ville uttrycka. Vi klurade mer på om vi ville fortsätta med triangelmönstret och testade olika skisser i MS paint för att försöka visualisera vad vi ville göra. Vi var båda överens om att vi ville spegla trädens formation på något vis, men visste inte riktigt hur. Vi tänkte att vi kanske kunde sätta upp garn igen, men att denna gången skulle garnet dekoreras med pyramider som i ett rapport-mönster. Sen fick vi snilleblixten att vi kan gjuta en triangel, med en triangel i, som också har en en triangel i sig och sedan hänga upp dessa i träden så att de repeterar trädens formation. Detta skulle då också spegla spindelnätskänslan man fick av vår garn-installation. Vi tänkte också att vi hade kunnat göra en pyramid i form av garn, som sedan går in i en massiv pyramid av gips. Men detta kändes helt enkelt för simpelt för att verkställa tankar om mönster, och hur skulle vi sätta fast garnet i pyramidens topp? Frågorna blev för många.

• 

• 

• 

Men då kom vi åter till tanken, hur kan vi skapa fler trianglar i trianglarna? Då slog det oss att vi kunde fortsätta med trianglarna som blev mindre och mindre men att de istället hängdes ner från huvudtriangeln och därmed skapade ännu ett triangelmönster, eller till och med en upp-och nedvänd pyramid.

• 

Vi satte igång på tisdagen med att bygga gjutform med leran som vi hade till hands. Vi använde oss av gammalt virke och tegelstenar som ram för leran och började genast att lägga ut och forma den. Vi kom på att vi ville göra mönster i varje enskild triangel med hjälp av något som fanns på plats. Till exempel då pinnarna eller blommorna. Just denna triangel använde vi oss av olika, lite tjockare kvistar och rullade ut dem på leran. Detta skapade ett eget ganska unikt återkommande, rapportmönster. Detta fick oss att tänka på de urgamla cylinder-sigillen som folk före vår tideräkning använde sig av för att återberätta sin t ex. ställning i samhället.

• 

• 

• 

Efter 2 timmars byggande av ramen och leran torkat började vi att blanda gipset. Vi insåg då att ramen vi byggt var gigantisk och skulle komma behöva mer gips än tänkt.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Här slog katastrofen på. Första batchen med gips blev alldeles för tunn och hittade varenda glipa som möjligen kunde hittas i lerväggarna. Andra batchen av gips blev perfekt, vi blandade i lite mer av gips och lite mindre av vatten och den lade sig och spred sig fint utan att försöka rymma. Tredje batchen blev katastrof. Vattnet till den sista batchen tog vi ur trädgårsslangen och lade inte märke till att det var ganska varmt. Detta gjorde att det torkade mycket snabbare än förväntat. Dessutom kom gårdskatten med levande fångst som vi fick rädda, samtidigt som vi i panik hällde ut det redan nästan färdigtorkade gipset i formen. Det hjälpte inte heller att just då stod solen på som värst och torkade gipset ännu snabbare så den knappt gick att trycka ner när den väl landat i formen. Vi vet inte riktigt resultatet av det än förutom att den troligen inte ligger så fint på andra sidan som vi hoppas.

• 

• 

• 

• 

• 

Detta gjorde oss, såklart, väldigt ledsna.

Här märkte vi dessutom att vi behövde mycket mer gips i formen eftersom mycket rann ut. Förhoppningsvis räcker resterande gips till resten av vårt tänkta verk. Vi har kommit till insikten att har man inte jobbat med något så mycket innan bör man inte köra på så storskaligt som vi gjorde.

Fungerar den här triangeln, och inte faller ihop när vi försöker lyfta den kommer vi att använda den som nästa gjutform för att göra den mindre triangeln, och så vidare, tills den sista triangeln. Om det inte går vet vi inte riktigt hur vi gör. Än. Vi får se!

(Nästa inlägg: Prov 2A – Del 3 – Installationen)

I detta här provet kommer vi att skapa mönster i ett utrymme som är ett slags fysiskt mellanrum. Detta mellanrum kan både vara mindre eller större. Dock är det viktigt att det är en form av bortglömt utrymme som egentligen har haft ett annat syfte än vad det har idag, eller bara är ett konstigt planerat utrymme.

”If a place can be defined as relational, historical and concerned with identity, then a space that cannot be defined as relational, or historical, or concerned with identity willl be a non-place.” – Marc Augé.

Vi kommer utgå ifrån Marc Augés definition av ”non-place” för att framgångsrikt kunna identifiera en icke-plats i vår närhet.

I den här uppgiften kommer vi att arbeta som par. Denlillakatten och jag började direkt att spåna idéer om platser och saker man kan göra för att skapa mönster. I introduktionen fick vi visat ett exempel av ett gäng personer som hade utnyttjat träd för att binda samman snören. Snörena gick mellan två träd vardera och skapade, vad som såg ut, som en tapet i luften. Det gjorde att vi båda blev inspirerade att använda oss av garn och se vad mer man kan göra med detta. Vår initiala tanke var att helt enkelt bara känna efter vad som är möjligt beroende på vilken typ av plats vi väljer och spegla Eriksson och Berglins tillvägagångssätt i Vague tissue vague terrain vid den kreativa starten av vårt arbete.

Platsen 

Vi gick runt i Trelleborg och märkte snabbt att staden har många både små och stora grönområden som saknar kontext. Alltså att det finns ingen egentlig spontan anledning till att dessa finns. Detta understryks bland annat av att platserna innehåller gamla jordhögar som är övertäckta med vegetation. Vissa är finklippta gräsmattor medan andra är täckta med ängsblommor och skräp, vilket ger en lite obehagligt dystopisk känsla. Dessa platser är nära människor, hus, affärer mm, men verkar ändå på något vis bortkopplade från resten av staden. Som att känns det inte av så finns det inte.

Platsen vi valde var ungefär en sådan här plats. Vår plats är en liten äng vid ett skogsbryn vid en damm. Ängen är svårtillgänglig på det viset att den inte går att sitta, eller egentligen röra sig på. Den är full med nässlor och ger intrycket av att vara en mosse vid regniga perioder. Marken är inte jämnad eller körd med gräsklippare. På  den här ängen finns det även några träd. Invid den här platsen går en gång, och mitt i den här gången finns en bänk. Bänken har utsikt över ängen och mot buskaget bakom. Bakom buskaget skymtas dammarna. Vi tror att det är så att bänken originellt hade utsikt över dammarna men att buskaget och träden med tiden har tagit över och platsen har trots sin närhet till gången och många gångtrafikanter på något vis glömts bort. Platsen verkar inte heller användas av vilda djur på grund av platsens närhet till passerande människor. Människor rör sig inte på platsen men kan lätt ta sig in på ängen och skrämma djuren. Därmed anser vi att platsen inte längre har en identitet.

När vi sökte efter en icke-plats märkte vi att vi utgick från en specifik form av kulturellt seende, så som Longhgurst påpekar i Introducing cultural studies. Vi gick från att vara ”den bosatta” till att anamma det kulturella seendet av en turist. Eftersom vi är vana vid de flesta områdena i den här staden var vi tvungna att se, inte bara på platserna, utan hela staden med nya ögon. Det var inte en helt enkel mentalitet att hålla sig till, men underlättade för oss när vi skulle identifiera dessa mellanrumsplatser.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Skapa mönster

Vi hade med oss material i form av garn. Detta för att andra material som inte är tunga (t ex tyg och papper) inte fungerar i denna vindarnas stad. Vi hade i åtanke om exemplet som visats oss (Vague tissue vague terrain) och försökte klura på hur vi kan skapa mönster med detta. Först bara “gjorde” vi något, precis som Eriksson och Berglin gjorde. Vi började med att snöra in träden med olika metoder. Jag använde ett ljusgrönt garn och gjorde väldigt tunna mellanrum som gick rakt upp, som upplevdes randigt. Medan Denlillakatten valde att ta en turkos färg och zick-zackade upp och ner för trädets stam. Detta gav då intrycket av ett zick-zackigt mönster.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

I det tredje trädet valde vi att knyta fast garn i en gren med varannan färg. Som ger intrycket av ett väldigt förenklat rapportmönster. Först då märkte vi att de tre träden som stod i mitten av ängen stod i en triangelformation. Tillsammans skapade träden en likbent triangel. Vi ville då lyfta den här formationen och visa att det finns tydliga mönster i naturen men som man kanske inte tänker på förrän man faktiskt aktivt letar efter det. 

Vi tog ett mörkgrönt garn och drog det från botten av första trädet över till det andra där det fästes högt. Sedan drogs garnet vidare till det tredje ner till botten igen, och sedan tillbaka längs marken till det första trädet. Då blev triangeln uppenbar. Vi ville fortsätta med detta och se vilka fler triangelmönster som vi kunde skapa. Vi valde då att ta ett rött, lite tjockare, garn eftersom vi inte ville att någon mot förmodan skulle gå in i snörena för att de upplevdes som osynliga, då på grund av naturfärgerna.

Vi lade då en likadan triangel, men med två höga punkter och en låg. Alltså korsade trianglarna varann. Då ville vi testa igen vilka fler trianglar som skulle kunna skapas i vårt triangelmönster. Vi valde då att knyta samman och spänna de två trianglarna med ännu ett snöre i en annan färg. Det blev då flera trianglar i olika storlekar på grund av olika spänningsgrad i bågen som skapas. Till slut var alla tre sidorna fulla med små, spända trianglar. Det såg nästan ut som tre volleybollnät.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Då ville vi testa att sätta ett “tak” på det hela med, även här, trianglar. Detta gjorde då att spänningarna från “taket” från väggarna blev olika och vissa band började släppa och hänga. Detta gjorde då att det blev en speciell känsla över det. Helt plötsligt gick det från en skapelse av en människa till en form av färgglatt spindelnät. Det är svårt att säga vilken form av mönster hela verket blev. De olika delarna var var för sig en form av rapportmönster, medan de i sin helhelt gav intrycket av en form av mandala-mönster.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Nästa del av den här uppgiften är att återkomma till platsen och hitta mönster. Dessa mönster kan bestå av ljud, ljus, människor, djur, vegetation och mycket mer. Detta kommer vi att skriva om i nästa inlägg. Vi ses då, tjenixen!

(Nästa del är: Prov 2A – Del 2 – Den likbenta triangeln)

Det är kallt och mörkt ute. Jag skyndar på för att hinna med tåget till jobbet. Kaffet i handen skvalpar och jag försöker dricka utan att spilla. Med mobilen i andra handen kollar jag klockan. Tre minuter tills tåget ska gå, bäst jag skyndar mig lite mer. Det kvarvarande gruset från vintern knastrar under sulorna och jag tar mig snabbt men stadigt fram till stationen. Jag ålar mig mellan röd sten, upplysta träd och blomkrukor och besparar mig i alla fall två sekunder av onödig promenad. Väl uppe på perrongen tar jag en klunk av kaffet medan purpurtåget sakta sveper förbi. 

Så här kan det se ut när en morgonresenär endast har ett mål under sin promenad. Platsen jag har valt att undersöka är i dagsläget en transitplats för både buss och tågresenärer. Här möts bussarna och tågen från Trelleborg, Svedala, Malmö, Lund och många andra byar och städer. Resenärerna som inte anländer med buss kommer inifrån Svedala. Alla dessa morgonpromenerare och cyklister kommer från en raksträcka och kan liknas vid att människor slussas till stationen.

Från Storgatan 1 till Stationsplan 1 går man idag förbi i huvudsak fem byggnader. Storgatan 1 är ett tegelhus byggt under 60-talet och är nu ett 24/7-gym. Storgatan 4 är en byggnad från 20-talet i vit puts som nu inhyser en frisör. gjuterigatan 2 är även det ett tegelhus som ser ut att vara (hittar ingen dokumenation) i samma stil som Storgatan 1. Denna byggnaden verkar idag fungera som ett kontor av något slag med en anslutande parkering mot vägen.

Storgatan 2 är en parkering för den som reser kollektivt, denna är inkapslad av en röd tegelmur som i sig är omsluten av ett metallgaller som för att inte rasa ihop.

Stationsplan 1 är stationsbyggnaden som idag inhyser Arbetsförmedlingen och polisen. Även denna är i tegel och är byggd under 1800-talet. Stationsplan 2 är den största byggnaden längs den här sträckan och är en gotisk byggnad som byggdes under 1800-talet på beställning av en nu historiskt viktig, för Svedala, person. Hans namn står skrivet på byggnaden tillsammans med orden mekanisk verkstad och året 1882. Fonten följer huvudingångens valvmönster och är skriven med seriffer i versaler. På byggnaden kan man även se små torn och järndetaljer. Byggnaden används idag som kontor, och är en liten del av ett stort industrikomplex.

Platsen känns till viss del bortglömd eftersom det är svårt att hitta både gatunummer och gatunamn på plats och vägen är omgjord för att stora bussar ska kunna svänga runt och ta plats. Platsen är också extremt ren. Här finns inget skräp eller gamla graffitiverk.

Under 1800-talet kallades Svedala för “Stationen”, främst för att platsen användes som godsstation för bland annat den mekaniska verkstaden som byggdes med direktiv från ägaren Åbjörn Andersson under 1880-talet. Åbjörn Anderssons verkstad är bland annat byggnaden som nu idag syns på Stationsplan 2. Byggnaden designades av Gustav Bern i brunt handslaget tegel i gotisk stil. Detta syns främst på hur valven är välvda med flera lager tegel. I fasaden syns röda emblem och även texten “Åbjörn Anderssons mekanisk verkstad jern & stål gjuterier 18 grundat 82” i versaler. Tegelsockeln är högprofilerad. I byggnaden syns även lister, binderingar, fönsteromfattningar och en bård av kantställd tegel. Under byggnadens första år i livet hade den tornliknande påbyggnaden (tureller), flaggor som satt i toppen av dessa och dekorativa järnspiror. Idag är turellerna och kantstenen på taket borttagna och ersatta med ett platt koppartak. Fönster har lagts till vid källarplan, dessa har klätts med glasblock som kontrasterar mot den gotiska designen, som även kan beskrivas som “medeltida”.

• 

• 

• 

Gjuterigatan 1 är samma byggnad som Stationsplan 2. Gjuterigatan anlades dock inte förrän  Den här sidan visar Stationsplan 2’s baksida med fortsatt gotisk design med stora och många välvda fönster. byggnaden sticker ut och syns tydligt på grund av sina höga och smala skorstenar i tegel. Efter en brand 1914 byggdes Gjuterigatan 1 ut mer och lade till fem till skorstenar. Det är dessa skorstenar man ser än idag.

• 

• 

• 

Den här industrikomplexet är stort och innehåll då maskinhallar, verkstad, tegelbruk samt en tegelskola. På grund av tegelbruket kom sedan människor att kalla Svedala för Sveriges tegelcentrum på grund av just tegelbruket och tegelskolan som låg i anslutning till bruket. Tegelbruket lades ner under 70-talet och stora delar revs 2003 som senast, och nu är det nästan som bortglömt. Det är otroligt svårt att hitta information om den här platsen.

Intill Stationsplan 2 ligger Svedalas station Stationsplan 1. Byggnaden på plats är inte originalbyggnaden. Den första stationsbyggnaden som byggdes under 1800-talet blev för liten för samhället som höll på att växa fram. 1894 byggdes en ny station på exakt samma plats. Det “nya” huset blev två våningar högt och dekorerades med takgesims och vertikala band med svart tegel. Denna byggnaden står idag kvar och har gått från godsstation till kontor för både Arbetsförmedlingen och polis.

• 

• 

• 

• 

Intill Stationsplan 1 ligger de nuvarande två järnvägsspåren som under 1800- och tidigt 1900-tal var hela sju stycken. Bredvid stationen står 3 stycken breda murar med icke-murad tegel. Det är svårt att hitta information om dessa, men det ser ut som ett modern rött tegel. Murarna, eftersom de inte är murade, är de omringade av ett metallgaller för att hålla ihop stenarna. Dessa används som cykelställ.

• 

• 

Ännu längre bort, Storgatan 2 ligger en parkering. Även denna är omringad av den nya muren med det röda ingallrade staketet. På denna plats låg förut ett hus som jag tror kan ha varit den gamla tegelskolan men jag kan inte hitta någon dokumentation om det förutom den här bilden. Det kan vara för att platserna under tidens gång har bytt namn.

• 

• 

Storgatan 1 är en nyare byggnad i området. Den här byggnaden hittar jag inte heller dokumentation om på Svedalas bibliotek eller på internet, men om jag har förstått det rätt låg det ett bostadshus här som är likt grannhuset på Storgatan 4. Tyvärr finns det heller ingen direkt information om detta gatunumret men Storgatan 4 är väldigt lik Storgatan 6. Ett bostadshus som idag är nedrivet. 

Storgatan 6 är enligt Svedala stationsamhälle byggnadsinventering byggt 1894, samma år som den nya stationen. Huset bestod av rött handslaget tegel, man murade även i mönster med andra tegelslag.Byggnaden har en tydlig takgesims och horisontella band från vägg till vägg.  Denna byggnaden hade även en gördelgesims och den vanligt förekommande sadeltak. Storgatan 4 har förlorat sin gördelgesims, och taket är utbytt mot ett modernare oranget tegeltak. Dessutom är huset putsat i en ljusgul färg.

• 

• 

• 

Efter informationsökandet om platsen och insikten att tegelbruket och Svedalas storhetstid känns bortglömt av folket i samhället valde jag att jag skulle bygga något med tegel. Jag ser helt annorlunda på platsen idag och vill att andra ska förstå att Svedala har varit en så stor del av Sveriges historia på grund av tegelbruket och tegelskolan. Platsen har i mina ögon gått från transitplats för morgonresenärer till en byggnads-ateljé. Även om jag själv inte är bosatt i Svedala befinner jag mig ofta här och har blivit lite, vad man kan kalla, hemmablind. Människor behöver, som Longhurst beskriver i lntroducing cultural studies, anamma en “tourist gaze”, alltså blicken av en turist, för att kunna se det man annars är van vid.

Jag försökte, som beskrivits i mitt förra inlägg,  att locka fram turistblicken från just morgonresenärerna. Cecilia Andersson skriver i sin studie att “skolan är inte en solitär ö i samhället” och jag vill mena på att tågstationen inte är det heller, även om det oftast bara utnyttjas som en transitplats för att förflytta människor från en plats till en annan. Jag ville att den här “ön” (transitplatsen) skulle få lov att interagera med sin bys historia. Detta gjorde jag genom att placera en hög med tegelstenar vid gången mellan busshållplatsen och tågstationen. På den högen med sten satte jag ett inramat foto av gamla Svedala med texten “Från Svedalas tegelcentrum till passage”, för att egga människors nyfikenhet om sin hemort. Speciellt eftersom hur ofta ser man en fin ram utomhus?

Det visade sig dock att jag placerade stenhögen dåligt, jag tänkte inte på att människor skulle ta genvägar genom krukor, träd och mur för att spara några sekunder. Det gjorde då att cirka 80% av människorna som gick förbi missade min lilla utställning.

De få som såg den var det bara två som stannade upp och läste. Detta vet jag eftersom man måste huka sig ner för att kunna se texten tillräckligt bra för att läsa den. Vissa verkade intresserade men hade antingen bråttom eller verkade inte våga att visa för mycket intresse. Jag minns att en av mina kursare nämnde i en annan kurs att hen pratade om save face-theory. Jag tror att det är vad som hände här, människor försökte rädda ansiktet genom att visa ointresse trots att de var märkbart intresserade. Lite som att det är pinsamt att vara nyfiken.

I det här delprovet har vi fått i uppdrag att välja en sträcka på 100 meter väg/stråk som människor vistas på, på ett eller annat sätt. Vi ska ta reda på information om platsens historia och arkitektoniska uttryck för att sedan göra en form av visuellt uttryck på den platsen. Jag valde sträckan mellan Stationsplan 1 och Gjuterigatan 2 i Svedalas centrum, nuvarande tåg- och busstation för pendlande arbetare.

Jag fick direkt några idéer som poppade upp i huvudet när vi fick reda på uppgiften. Jag tänkte spela på det nuvarande corona-viruset och tänkte att man hade kunnat göra en parafras till Storbrittaniens keep calm-planscher från andra världskriget. Jag tänkte att man hade kunnat skriva något i stuk med ”Keep calm och hosta i armvecket”. Jag hade också en fundering över att göra en liten station med julpyssel och inredning. Först skulle resenären på platsen se ett litet bord med julpysslet och sedan cirka 20 meter senare stöta på en ”officiell” skylt om att julen är inställt på grund av rådande förhållanden. Detta var för att jag ville ifrågasätta vissa beslut att ställa in konserter och evenemang som inte skulle hållas på flera månader. Till exempel konserter i augusti.

Efter lite brainstormning tog jag mig till Svedala bibliotek för att ta reda på mer om byggnadernas arkitektoniska uttryck och framförallt dess historia. Jag lärde mig där att Svedala, vid en tidpunkt, varit både en viktig knutpunkt för gods-tågtrafik och ett svenskt centrum för tegelindustrin. Stationsplan 1 var den gamla tågstation, som än står kvar; och Stationsplan 2 är en del av det stora tegelbruket som byggnaden användes till för 60 år sen. Här låg även en tegelmästarskola i anslutning till tegelbruket. Tyvärr är den dock riven nu och en bostadsbyggnad byggdes under 60-talet.

Med detta i åtanke…

Ville jag inte längre göra min jul-idé. Jag har själv en liten förkärlek till tegel och har en massa 100-åriga tegelstenar tillhands som vi bygger grejer av på gården hela tiden. Jag ville nu istället hylla den här gamla storhetstiden Svedala en gång var i, och kanske väcka en tanke i folk om att Svedala är mer än vad man kan se. Just den här sträckan jag har valt är en raksträcka till tåget och bussen och det är ovanligt att folk ser sig omkring. Folk blir nästan hemmablinda i sin fart mot kollektivtrafiken.

Jag ville på något vis visa det gamla: teglet, vad som brukade finnas. Men även det nya: byggblock, vad som finns där nu och så vidare. En tanke var att bygga något och ställa det mot det ”nya” teglet som används på plats som cykelställ. En annan tanke var att bygga en liten sittplats eller helt enkelt göra något abstrakt. Jag fick faktorera in risken att folk kan skada sig på dessa eftersom de är tunga och har lätt för att tippa om de byggs på ett ostadigt vis. Dessutom fick jag lägga ner en extra tanke på vilka riskfaktorer det finns beroende på vilken plats jag satte teglet på. Till exempel risken att trilla över verket, risken att välta det eller till och med risken att få det på sig. En sådan här tegelsten väger runt 4-5 kg och kan göra ganska ont om man skulle råka få det över sig. Så mina tankar om att bygga något högt slopades ganska snabbt. Jag fick istället försöka tänka ut något som kan byggas på en relativt låg nivå men man skulle ändå på någon nivå förstå vad man tittar på. jag kom fram till att jag kan kombinera det gamla (teglet, platsen historia) med det nya (transitplats för dagspendlare). Tanken slog mig att jag kunde bygga en buss i tegel. Teglet skulle vara 2x4x4 tegelstenar och skulle målas gul. en annan tanke var också om jag skulle försöka bygga ett litet godståg, med tanke på tågens plats i Svedalas historia; men för många tegelstenar skulle behövas till det.

• 

• 

• 

Sedan slog mig tanken att någon form av text behövs för att folk ska förstå kopplingen mellan det nya och det gamla. Mina tankar gick till att skriva en ändhållplats på bussens framskylt. Men också till att skriva med akryl eller krita på tegelstenarna som syns ovan. Jag blev inspirerad av en kursare att skriva rakt på teglet och att jämföra tidsepoker. Jag ville få fram budskapet ”Från Sveriges tegelcentrum till på väg till jobbet”. jag anser att det jag vill få sagt blir tydligt i meddelandet men det känns lite för på näsan och lite o-poetiskt.

På den tredje bilden i galleriet (bussen) har jag försökt skissa fram ett papper som ligger på marken. Den idén slopade jag eftersom det inte kändes tillräckligt ”fint” för teglet. Jag ville att mitt meddelande skulle spegla känslan av finkultur som den gotiska byggnaden på Stationsplan 2 gör.

Mina tankar gick då till att rama in en bild av ett flygfoto från ett historiskt Svedala. Jag ville inkorporera föregående meddelande men ville korta ner det och göra det mystiskt, eller i alla fall få personer att tänka till lite extra. Jag valde då att ändra min text till ”Från Sveriges tegelcentrum till passage”.

• 

• 

Min grundidé var att bilden skulle vara i svartvit men vår skrivare hade slut på färg. Den skrev ut bilden i en form av tegelrosa och jag tyckte att resultatet gav en lite mer högtidlig känsla. Jag valde att skriva texten i versaler utan serifer i fonten. Detta för att även texten skulle utstråla högtidlighet, eller till och med saklig information. De olika bakgrunderna av texten för att man ska förstå att det är en tidsskillnad mellan från och till. Ovan ser ni också två ramar som jag valde mellan. Det fick bli den rödbruna med guldkant eftersom min skrivare inte ville skriva ut pappret i de storlekar som jag ville ha.

Bygget…

Jag gick sedan ut för att testbygga bussen, jag ville framförallt bygga den på ett vis som gjorde den stabil om någon skulle försöka rubba den.

Här nedan ser man till exempel i bildruta 1 hur vi har staplat stenarna på ett otillfredställande vis, vi märkte att stenarna var fristående från varann och såg ut som fyra skorstenar som stod för nära varann. Vi valde då att försöka fläta ihop dem som syns på bildruta 3. Flätas stenarna fungerar de mer som en solid vägg istället för fyra enskilda. Jag valde att dessutom att det skulle bli för mycket sten att frakta så det fick bli en buss på 1x5x4.

Stenarna flyttades in i bilen tillsammans med ramen och material för att kunna måla den på plats.

• 

• 

• 

På plats…

Klockan var 3.30 när vi kom till Svedala station och valde en plats som skulle vara trygg för den att stå på. Detta för att människor inte skulle råka trilla över den om de skulle missa att den stod där.

Som ni ser är den inte gul. Jag gjorde faktiskt ett sista sekunden beslut att inte måla den när vi hade byggt färdigt den. Simpliciteten i teglet tillsammans med ramen, på platsen kändes mer naturligt och mer utav en hyllning till tegelbruket som var en så viktigt del av Svedala för bara några år sen.

vi valde att ställa den längs med gången mot tåget med tavlan vinklad mot kommande tågresenärer. Detta för att öka chansen att någon faktiskt tar sig tid att titta på den.

• 

• 

Bilden i sig är ganska intressant, jag undrar hur många Svedala-bor som faktiskt vet om att Svedala hade sju aktiva tågspår en gång i tiden, jämfört med dagens två?

Nu i efterhand anser jag att jag borde tagit mig mer tid för att se hur resenärer rör sig mellan bussarna och tågen. Minst 80% av dem valde att gå en genväg genom träden för att ta sig till och från tåget. Därmed missade de resenärerna helt att det stod en ny liten tegelmur.

Det här var då hela min process från allra första tanke till slutprodukt. I nästa inlägg kommer jag att beskriva platsen och byggnaderna mer ingående. Dessutom kommer jag att jämföra hur platsen såg ut under sin ”storhetstid” jämfört med idag.

Vi syns i nästa inlägg!

Det här är mitt sista inlägg och är en sammanfattning av alla veckornas uppgifter och extra tankar om dessa.

I mitt första blogginlägg pratade jag kring begreppen anonymisering, det offentliga rummet och källkritik. Vad innebär anonymisering, vad är ett offentligt rum och hur kan en person vara källkritisk?  I kombination av det offentliga rummet och människor som vill vara anonyma/inte fotograferas pratade jag om att dessa människor kan möjligt skydda sin identitet genom att hålla avstånd från offentliga platser; och därmed blir omedvetet borthunsade från offentligheten eftersom det inte är olagligt att fotografera människor där. Dock tänkte jag inte på internet då som en offentlig plats. Det finns inget större behov att skydda sin identitet genom att undvika att bli fotograferad på webben, men det finns en överhängande risk att ens identitet lyser igenom sina handlingar och vad en väljer att skriva om eller berätta om sig själv. Eller vad andra väljer att skriva om en. Till exempel en känd youtuber, GradeAUnderA, som ville vara anonym fick sin facebook-bild (som inte var kopplad till hans youtube-konto) spridd för att någon listade ut vart han bodde genom hans dialekt och med hjälp av hans personliga anekdoter.

Bloggar är virtuella offentliga platser som vem som helst kan göra, skriva på och besöka. Under den här kursen har vi fått regler att utgå från för att hålla oss själva och våra kurskamrater anonyma. Vi har inte bara ansvar att inte avslöja vår egen identitet men även andras. Detta har kanske inte varit svårt, men det är lätt att glömma bort hur vissa saker kan kopplas tillbaka till någons identitet. Till exempel att man råkar nämna ett förnamn, sin familj, platsen man vistas på.
Dessutom på en offentliga plats som en blogg finns det alltid en risk att människor läser och tar till sig av informationen, man skrivit, på ett annat sätt än man är medveten om. Jag har personligen försökt att ge källor på mina påståenden, men vart går gränsen? Vad är ”allmän kunskap” och vad anses vara berättigat till en länk för verifikation? Jag anser att det är viktigt att när man skriver om saker som dessa vi har tagit upp under veckorna att ge konkreta egna exempel för att läsaren ska förstå vad man själv som ”författare” tänker. Dock kan det ändå bli att läsaren omtolkar och omformulerar i sitt läsande och därför kan det vara viktigt att tidigt berätta för läsaren att vara kritisk till det den läser.

Här ovan finns mitt bildexempel för vecka 4 som handlade om att ta bilder ur specifika perspektiv. Jag valde att ta bilder ur pensionärens, barnets och fågelskådarens perspektiv. Jag tog dessa tre olika just för att se de olika sorters bilder jag kunde konstruera genom att bara tänka på hur kameran var placerad och vad de olika perspektiven skulle fokusera på. Till bilderna valde jag begreppet narrativ, och det passade bra eftersom att se ett fotografi ur en specifik typ av persons perspektiv skapar ett narrativ i bilden.

Bildexempel ovan är narrativet från ett barn som har hittat ett räcke, som går upp och går på det och sedan halkar eller trillar ner. Jag valde det här exemplet eftersom narrativet för mig är tydligast i denna och den är lätt att förstå och räkna ut vad som händer utan att få en kontext utifrån i form av text.

Bildexemplet ovan är för vecka 5 som handlade om the sprawl. Vi skulle i uppgiften identifiera vad begreppet innebär, speciellt i anslutning till den egna staden/området man fotograferade och hitta den platsen som man tyckte passade in, eller eventuellt skapa känslan av en sådan plats. Detta kunde man då göra genom att testa sig fram i hur man skapar en dokumentär känsla, en vad jag tolkade som falsk represenation av fakta. I bilden ovan har jag fotograferat en stor, fin parkering utanför en nybyggd affär. Hela platsen är väldigt ren och väl omhändertagen, trots detta ger fotografiet intrycket av att det är smutsigt. Jag har här skapat intrycket av att platsen är smutsig och inte omhändertagen, men eftersom bilden är tagen ur ett dokumenterande perspektiv med huvudfokus på föremålet kan det ge intryck som en sanning. Den här bilden är då ett prima exempel på hur ett fotografi kan överdriva eller förvrida verkligheten.

Vecka 6 diskuterade vi normer, kulturella uttryck och annorlundahet. I samhället finns olika uttryck av kulturella regler som görs tydliga genom dess visualitet. Ett exempel på det är mode. Vad är modernt, vad är inte modernt? Vem sticker ut och vem sticker inte ut? Sticker man ut hela tiden eller bara i vissa situationer? I bildexemplet ovan har jag tagit ett fotografi på fyra människors ben, vilket var ett sätt att dokumentera människor i bild utan att avslöja deras identiteter. I fotografiet har tre av fyra människor mörka skor och mörka byxor. En ensam person har vita skor och vita byxor. Betyder det att personen uttrycker en annorlundahet genom sina kläder? Eller upplevs det bara så eftersom det endast finns fyra personer med i bilden? Jag visar just den här bilden som exempel för att uttrycka att ”annorlundahet” inte alltid är ett aktivt val av den enskilda personen utan kan oftast sättas in i någon form av kontext där personen inte alls upplevs som annorlunda. Till exempel är inte en punkare så annorlunda när punkaren står med tio andra punkare.

Vecka 7 handlade om slumpfotografi. Ett sätt att fotografera utan att man själv skulle försöka ta över och rikta kameran. Jag kombinerade den här metoden med begreppet gaze eftersom jag märkte att jag undermedvetet försökte rikta kameran mot det som jag ville fotografera. Jag utgick från en specifik gaze, kanske turistens när jag egentligen skulle fotografera slumpmässigt. Det var svårt att släppa sig själv helt och låta specifika utvalda slumpregler bestämma vad som skulle fotograferas.

Jag fotograferade ute i mitt slitna stall efter specifika regler och fotograferade saker som jag annars inte hade lagt en tanke att fotografera alls. I exemplet ovan ser man en söndertuggad balk med hål i som har varit en dörrkarm till ett hönshus. Man ser att karmen har lossnat och att det var otroligt länge sen den här platsen såg höns sist. Detta är inget jag hade lagt märkte till utan att fotografera okonventionellt. Bilden har såklart mycket mer att berätta än om bara hönshuset men det blir för mycket att ta upp. Tanken på att ett slumpfotografi kan ha så mycket att berätta är roande. Jag valde just den här bilden eftersom jag anser att den berättar en historia trots att man själv inte trodde att den hade en historia att berätta från början.

Denna vecka har vi fått i uppgift att redgiera en valfri bild i photoshop. Under redigeringens gång skulle metoden ”liquify” användas. Med liquify menas att själva motivet, både delvis och hela, kan flyttas på som en form av vätska. Till exempel smudge-verktyget kan både i stor och liten skala smeta ut delar av fotografiet. På detta vis kan man fundamentalt förändra hur något ser ut, framförallt kan man förändra hur en person ser ut, eller för att citera Tutvid från youtube ”make yourself look better”.

I mitt fotografi som jag har valt att redigera är motivet av en man som ligger och slappar i soffan en fredagskväll. Först valde jag att han skulle få en ”vanlig” makeover, en sådan som man ofta ser kvinnliga modeller få. Jag började med att förstora ögonen, sedan läpparna. Jag krympte mungiporna och smetade ut dem för att försöka få honom att le och verka lite mer tillgänglig. Mina färdigheter inom photoshop är inte jättevassa och hur lite jag än förändrade verkade bilden nästan bli animerad. Dock vet jag inte om det pga mina färdigheter eller om man är ovan vid att se en man redigeras på det sätt som kvinnor brukar bli redigerade på.

Men jag ville se vad mer man kan göra med det här verktyget. Jag valde att förstora smudgen och se vad som händer om man kletar ut stora delar av ansiktet. Det slog mig att mannen som jag försökte göra ”bättre” nu såg ut som en deformerad och sängliggande person. Jag fick honom att se ledsen ut genom att dunkla vänstra ögat med låg densitets-smudge och dra ner den synliga mungipan. Jag upplevde då att jag förhöjde då känslan av uppgivenhet i bilden. En del av en vill sympatisera med figuren i bilden. Vad har han varit med om för att ansiktet ska ha deformerats så?

Det syns dock tydligt att bilden är manipulerad, men frågan är vad för bilder kan skapas av någon som är duktig på photoshop? Jag tänker på alla de fruktansvärda bilder som till och från dyker upp på facebook. Bilder som vill att du ska gilla, dela och be för människor och djur som lever i misär eller som har en obotlig sjukdom och som lider. Hur många av de bilderna är fake bara för att spridas på grund av människors vilja att bry sig och visa empati?

Tutvids youtubevideo, som vi blev rekommenderade att se på, visar tydliga exempel på hur en person kan använda sig av photoshop och liquify för att fundamentalt förändra en persons utseende. Han uttryckte sig flera gånger, för mig, problematiskt kring alla ämnen som rör kroppsideal- och förändringar. Han börjar videon med att säga att så här ska man göra om man vill se bättre ut, och uttrycker att liquify är ett ”powerful” verktyg. Men ser man verkligen bättre ut om man manipulerat bilden av sig själv? Tekniskt sett existerar inte personen på bilden. Dessutom vad menar han med ”powerful”? Det jag ser är att verktyget kan förändra hur människor ser på kvinnokroppen, genom orealistiska normer, men jag vet inte om det är det han menar. Han menar också på att ”I don’t care about that bullcrap” angående rådande debatt kring dessa orealistiska normer och hur plus-modeller aktivt minskas ner i storlek genom photoshop.

”The idea that the human body is a cultural object might initially strike us as absurd. After all, our bodies are most decidedly a part of nature,” – Longhurst, 2017.

Jag skrev om the male gaze i mitt förra inlägg men tar även upp det här. Longhurst skriver om det kulturella seendet av människor för människor. Bland annat tar han up male gaze som ett exempel på kulturellt seende. Inom male gaze ses saker av män, för män, genom männens egna kulturella seende. Longhurst skriver att det kulturella seendet av mannen syns exempelvis bland annat i porrfilmer. Kvinnor beskrivs som och ser ut som sexobjekt vars enda vistelse där är för mannen/männen. Men ”the male gaze” är också tydlig i bildskapande av fotografier av kvinnor som används i det offentliga rummet. Till exempel på internet, det offentliga rummet youtube där människor redigerar bilder av kvinnor för att, oavsett syfte, ska locka med sitt utseende. Där det kvinnliga utseendet ändras för att framstå som ”vackrare” och ”naturligare”.

 
Han uttryckte sig också i form av ”That doesn’t look natural” och ”let’s adjust it” när han talade om en kvinnas form som han redigerade. I slutet av redigeringen visar han upp sitt färdiga arbete och poängterar inte själv ut att kvinnan nu står totalt orealistiskt på sitt vänstra ben. Benet ser ut att vara avploppbart, precis som på en Barbiedocka. Uttrycken gör att förändringen ger sken av realism och nödvändighet.

Didaktiska tankar

Min tanke är att man först och främst kan visa eleverna olika bilder och försöka få dem att lista ut om de är redigerade eller inte. Om de är redigerade kan man också visa den oredigerade bilden för att de ska förstå vad som har förändrats. Här kan man sedan tala om normer. Varför ser saker annorlunda ut på bild än vad det gör på riktigt? Varför finns det en förväntan att saker ska se bra ut på bild men sedan inte ha samma förväntan när det står framför en? Till exempel bilder på mat i snabbmatskedjor och liknande. Diskussionen kan sedan ledas in på varför det då finns normer som att kvinnor förväntas att se jättebra ut på bild, men också samma orealistiska förväntan av sig själv i verkligheten?
Detta kan sedan på någon nivå kombineras med ett moment där de fotograferar och manipulerar en bild som ska representera en verklighet som har blivit fundamenalt förändrad.

”Att pröva på en

metod för ett gestaltande

utforskande” – Canvas, 2020.

Varje gång jag får behovet av att plocka upp min kamera finns det en klar avsikt eller ett motiv jag vill föreviga. Fokuset ligger så starkt på den idé man har utvecklat eller på motivet man skådat. Men vad missar man då?

John Berger pratar om, i sitt fjärde avsnitt av Ways of seeing, hur bilder reflekterar det goda i livet, att dessa bilder är högst medvetet gjorda. Att man representerar sig själv i gott ljus och inte i dåligt för att ens glamorösa liv ska tydliggöras. Men vad händer då om man visar vad som finns bakom? Kan slumpfotografi visa motsatsen till glamour, har då slumpfotografi ett syfte?

Slumpfotografi blir i sin essens motsatsen till gaze.

Longhurst beskriver gaze som en kulturellt seende. Till exempel finns turistens seende och mannens seende (bland andra). Han menar bland annat på att bilder av kvinnor i media och i samhället ses framförallt utifrån ”the male gaze”. Det menas med att bilder av kvinnor är gjorda för mannens tillfredsställelse vad det än må vara. Ett exempel på detta är de oljemålningar och reklam i offentliga utrymmen som Berger visar upp och nämner i sitt avsnitt.

Jag försökte komma på egna regler om hur jag ska slumpfotografera. Det blev dock svårt eftersom en del av en hela tiden letade efter mönster, motiv och andra skäl att fotografera. Jag försökte först med att bara hålla mobilen framför mig, med fokuset inställt på F1,7, och fotograferade efter var tionde sekund. Jag märkte dock att efter var tionde sekund riktade jag, men bara lite, kameran mot vad jag då uppfattade som lite mer intressant än det som fanns framför mig. Var det min inneboende turist-gaze som tog över? Försökte jag omedvetet uttrycka någon form av kulturellt seende?

Process del 1

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Så jag fick tänka om.

Jag kände att det bästa med slumpfotografi är att röra sig på en plats man oftast inte befinner sig på och framförallt en tid man inte brukar befinnas sig på platsen. Jag gick därför in i stallet, som är ganska nedgånget och fyllt av skräp från föregående ägare, och försökte fotografera med stängda ögon.

Mina regler för slumpfotografi:

• Slutna ögon.
• Röra sig framåt hela tiden.
• Snurra 45 grader varje gång en bild tas.
• Fotografera från ett nytt perspektiv efter varje tagen bild.
• Fotografera med slumpmässiga intervaller.
• Absolut inte titta på fotografierna medan de tas.

Reglerna blev redan efter några sekunder svåra att följa pga risken för att ramla och det är svårt att inte hålla en viss takt när man trycker på knappen. Jag upplevde ändå att den ”nya” miljön gav mig fler möjligheter att fotografera utan att försöka undermedvetet styra.

Process del 2

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Efter ett tag märkte jag att min hund sprungit iväg och den här slumpmässiga situationen blev en del av min nya plan för slumpfotografi. Slumpfotografi borde ju även gälla i vilka situationer som uppstår. Jag valde då att fokusera på letandet och bara fotografera framåt. Detta gjorde att mitt fokus på fotograferingen försvann helt och på något vis blev därmed mer slumpmässigt än de fotografier som följde regler som skulle upplevas slumpmässiga.

Process del 3

• 

• 

• 

Jag fann att denna veckan gick det inte att välja ut enstaka bilder som upplevs ”klara”, utan jag valde att visa upp alla mina processer istället.

Uppgift för åk 7-9

Mina elever ska först diskutera kulturellt seende (gaze) utifrån John Bergers fjärde avsnitt i Ways of seeing-serien. Diskussionen ska handla om medvetna och icke-medvetna kulturella uttryck. Sedan introduceras idéen av att man kanske kan undkomma den här av seende och uttryck genom slumpfotografi.

Klassen diskuterar vad som borde räknas som slumpfotografi och kommer gemensamt fram till regler de alla ska förhålla sig till. Därefter väljer de ut en varsin plats åt varandra de ska fotografera. Detta kan vara de olika klassrummen, andra utrymmen på skolan, skolgården etc.
Därefter när de tagit sina foton ska de gå igenom dessa i par och analysera slumpmässigheten tillsammans.

• Upplevs bilderna slumpmässiga? Varför/Varför inte?
• Upplever du att du gjorde något för att ge fotografierna mer struktur eller mer mening?
• Kan en bild verkligen vara slumpmässig? Kan en bild verkligen vara slumpmässig om den följer vissa regler?
• Hur kan en bild upplevas ha struktur eller mening (kulturellt seende) fastän sändaren (fotografen) inte menade att ha det?

Efter den gemensamma analysen diskuterar klassen dessa frågor tillsammans.

Jag hade jättegärna byggt vidare på det här momentet men jag kommer inte fram till något konkret som tydligt gynnar eleverna. Jag hade till exempel velat använda den här formen av metod för att ta den eviga debatten om vad som är snyggt och vad som är fult. Jag har upplevt att många elever har prestationsångest pga detta och hade velat visa att många gånger är inte fult och snyggt relevant utan att istället fokusera på vad som är intressant, men jag vet inte riktigt hur jag skulle kunna arbeta in det utan att det blir förvirrande.

Kulturstudier är alltid viktigt ha i tankarna när man undervisar. Olika kulturer tar och sänder ut olika uttryck, det är viktigt att i alla fall ha den grundläggande vetskapen för att man ska kunna förstå och bygga vidare. Dessutom uttrycks ibland för oss osynliga kulturella regler och uttryck, till exempel i reklam, som är oerhört viktig att peka ut, lära ut och förstå. Detta speciellt för yngre människor som kan ha lätt för att ta till sig informationen från reklamen men utan att förstå varför. Bland annat då specifika kroppsideal, sexism eller till och med rasism. I vissa fall, om man ska tro företagen (sändaren av reklamen), gör ogenomtänkta val som sedan tolkas annorlunda av mottagaren, varav dessa fall kan handla om att ha photoshopat ”för mycket”. Här är ett exempel på när Filipa Hamilton, en fotomodell, blev photoshopad till sådana extrema längder att hennes huvud blev större än hennes midja, eller ja större än många delar av hennes ”nya” kropp. https://www.dailymail.co.uk/news/article-1219046/Ralph-Lauren-digitally-retouches-slender-model-make-look-THINNER.html

Vi måste diskutera detta med våra elever för att de ska förstå att dessa kulturella regler är osynliga men högst accepterade som norm. Jag som lärare behöver ha kulturstudier som min bas för att kunna berätta och förklara bilder och uttryck på ett pedagogiskt och genomtänkt vis. Longhurst (2017) skriver att man bör ta till sig kulturstudier för att på ett tillfredsställande sätt lära känna sig själv och andra.

Veckans begrepp som kommer att flyta omkring i den här texten är just ”kulturella uttryck”.

Veckans blogginlägg handlar då om normer och hur de ges utrymme till uttryck ute i offentliga rum. För att hitta dessa autentiska uttryck valde jag att promenera en lång sträcka genom bostadsområden, parker och centrum. Det var svårt att fotografera människor när man själv har inställningen att man inte ska störa andra, inte minst om man ska gå fram och fråga om medgivande till att få publicera fotografiet. Jag har därför experimenterat med att fotografera på ett vis som gör det svårt att identifiera bildernas subjekt. Dessutom fann jag att använda mig av metoden slumpfotografi hjälpte mig att få bilder som speglade verkligeheten. Jag kommer visa ett par bilder där jag fokuserar mer på färgvalen av klädmodet än modet i sig. Vilka färger syns och vem bär dessa färger?

Nu i veckan lyssnade jag på SVT’s poddavsnitt ”Sticka ut eller passa in”. Avsnittet handlar om det är positivt eller negativt att sticka ut och vilka effekter detta kan ha. Jag tyckte personligen att avsnittet kändes vinklat på det viset att man valt att prata med människor som troligen inte aktivt eller inaktivt sticker ut själva. Annorlundahet diskuterades ur ett vinningsperspektiv för samhället eller för ”gruppen”, men inte om den enskilda individen. En pappa tog till exempel upp att det endast var bra att ”sticka ut” genom att vara extra bra på någon sport.

Men hur är det med dem som sticker ut fysiskt? Varför väljer man att inte ställa samma frågor till dessa människor? I mina fotografier ser man människor både passa in och sticka ut. Väldigt många klär sig i svart och/eller mörka jeans under vinterhalvåret men en och annan färgsprakande person kommer förbi. I ett av mina foton har 3 personer mörka skor och byxor, men en person har vita byxor. Den här personen sticker ut i denna bild, men räknas det? Har den här personen valt att sticka ut för egen personlig vinning eller ansåg bara personen att idag är det en bra dag för lite ljusa färger? Är det här en hipster?

Det är svårt att komma till grunden med en grupps eller subkulturs kulturella uttryck om man inte frågar specifikt dessa människor om varför de föredrar sin kulturform. Här får man kanske också reda på att de inte visste att de tillhörde en specifik kulturform för att de har en viss typ av kläder på sig eller har en gullig ryggsäck istället för en svart.

Uppgift åk 7-9

Det jag hade velat testa med eleverna är att först och främst diskutera vilka olika kulturella uttryck de känner till, efter ett tag snöar vi in oss på kläder och stil och vilka kulturella uttryck de kan ha. Eleverna diskuterar:

• Vad är normen?
• Vad är ”annorlunda”?
• Varför räknas något som norm och något som annorlunda?
• Vem bestämmer normen?
• Finns det fördomar om eller mot olika kulturella uttryck?

Därefter delas eleverna upp i grupper om två och får en varsin bild utdelad. Bilden är en form av reklam som uttrycker ett specifikt kulturellt uttryck. T ex religiositet, kön, genus, kultur mm. De ska analysera bilden och diskutera den utifrån frågorna som ställdes ovan.

Det viktigaste är att eleverna diskuterar utifrån:

Bilder som behandlar frågor om identitet, sexualitet, etnicitet och maktrelationer och hur dessa perspektiv kan utformas och framställas.

Massmediebilders budskap och påverkan och hur de kan tolkas och kritiskt granskas.

Efter analysen ska alla i klassen presentera sin bild och sedan sin analys av bilden. Detta görs inte på ett redovisande sätt. Efter varje bild får de andra i klassen ställa frågor eller själva lägga fram sin spontana analys av bilden.

Denna typ av lektion kan även bindas in med förra veckans inlägg där tolkningsmakt diskuteras, men även också hur en bild kan upplevas realistisk om man inte har sina granskande ”glasögon” på sig.

Processen

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

•